Teos mission

När jag skrev min bok, visste jag inte att jag skulle börja blogga om Teo och mig på en mer personlig nivå, där jag både skulle dela med mig av delar från vår vardag samt bilder på Teo och mig. Jag är ju av den åsikten att ju mer autentiskt, desto större genomslagskraft.

Men lite i taget kom insikten att andra föräldrar varken delade med sig av sina barns namn eller kön, utan hellre använde initialer och pronomenet hen.

Jag kände plötsligt att jag kanske gjort något över huvudet på Teo, utan att be om hans tillstånd eller godkännande. Det var aldrig meningen. Jag ville ju bara vara en autentisk röst för föräldrar med barn med behov samt unschooling-rörelsen – samtidigt som jag fortsätter kämpa för barns och ungdomars rättigheter.

Jag valde att göra det enda rätta och satte mig ner med Teo. Förklarade vad jag höll på med och varför det var så viktigt. Jag berättade som det var: att flertalet föräldrar till barn med behov hört av sig till mig och sagt att det jag skriver (både boken och blogginläggen) hjälper dem att förhålla sig annorlunda till barnen. Jag bad om ursäkt för att jag inte bett om lov, men att jag gjorde det nu: var det okej att jag skrev om oss (inte för personligt) och använde våra bilder?

Teos svar förvånade mig. Han blev väldigt uppspelt och menade på att det ju var helt fantastiskt att han, utan att ha ansträngt sig själv, på något vis lyckas uppfylla en mission! Han sade att om mina texter om honom kan hjälpa andra barn att få det bättre, får jag skriva hur mycket som helst och visa de bilder jag vill.

Så, bara så ni vet: Teo har gett sitt godkännande och nu är vi båda med på tåget!

dsc_1346

Annonser
Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Ett koncept för framtiden

Lite om det Agile Learning Center jag driver, och varför det fungerar så bra!

En skola från scratch

Explora är ett Agile Learning Center, och ingår i ett nätverk av mikroskolor som bygger på principerna av självstyrd inlärning.

Jag hade under en längre tid studerat unschooling-rörelsen och de demokratiska skolorna på håll, och kände att tanken att lämna över makten över sina liv till barnen, låg helt i linje med det som jag kämpar för dagligen: barns och ungdomars rättigheter.

Sommaren 2016 åkte jag till Charlotte, North Carolina, och utbildade mig till ALF (Agile Learning Facilitator). Tillsammans med ett gäng innovativa och nyskapande visionärer lärde jag mig hur man kan göra för att skapa en hälsosam omgivning där unga människor fritt kan få styra över sina liv. Och i början på september öppnade jag Explora.

img_2646 ALF summer 2016

Jag har en enorm lust att dela med mig av vad vi håller på med i Explora, för det är så nydanande, kreativt och roligt, att jag tycker att…

View original post 603 fler ord

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Sverige är ett ofritt land

Jag har på senare tiden funderat mycket på hur det skulle vara om Teo och jag bodde i Sverige. Och varje gång fylls jag med panikkänslor.

Den fina relation vi har utvecklat bygger på tillit och respekt åt bägge håll. Jag lyssnar på honom och accepterar hans behov och beslut, och han gör samma för mig. Bodde vi i Sverige skulle den relationen raseras väldigt snabbt, eftersom förhållningssättet skulle bli helt annat. Jag skulle nämligen tvingas göra något mot honom som går tvärtemot allt vad tillit och respekt heter.

Jag skulle tvingas sätta honom i skolan.

Jag har så svårt att förstå att det land jag växte upp i , det som jag brukar kalla Astrid Lindgren-landet, inte har kommit längre i arbetet för barns och ungdomars rättigheter, utan faktisk rent av ligger så mycket efter på det området.

Jag skulle ha trott att ett land som månar om att vara allmänt världssamvete, och som alltid marknadsför den mänskliga och jämlika barnomsorgen, fortfarande inte tillåter varken homeschooling eller unschooling. Med konsekvensen att tusentals barn är olagliga hemmasittare, alternativt far fruktansvärt illa i skolsystemet. Tanken att ”alla ska har rätt till skola och utbildning” har blivit till att ”alla måste gå i skolan” – oavsett om det är bra eller inte för dem. Allt i demokratins och jämlikhetens namn.

Det är bara det att det inte är särskilt jämlikt, eftersom alla lär sig på olika villkor, under olika omständigheter, har olika behov, intressen och rytm. Och demokratiskt skulle jag definitivt inte klassa det heller, eftersom de det handlar om inte får göra sina röster hörda. De är nämligen för unga och vet inte sitt eget bästa – enligt vuxna, som alltsomoftast (utan att ifrågasätta det) tycks tror att de är bättre och vet mer bara för att de är äldre.

När jag ser beslut som fattas över huvudet på barn (det kan gälla ålder för betyg, nationalprovs vara eller icke vara, skoltvång, kepsar eller ej, vad som ska inläras och när mm.) och den totala okunskap som råder på beslutsfattarnivå (allt från Skolverket till Regereingen) när det handlar om hur barn egentligen lär sig, blir jag mörkrädd. Beslut fattas baserat på förlegade normer och antaganden, samtidigt som vetenskapligt underlag konstant oberopas men inte uppdateras.

Och jag tänker att Sverige blivit ett osedvanligt ofritt land. Iallafall för barnen och ungdomarna. Men faktiskt även för mig som mamma eftersom jag i Sverige inte skulle kunna ge min son det han verkligen behöver och har rätt till: tillit och respekt.

Jag läser nästan dagligen inlägg från föräldrar med barn i behov, och varje gång tänker jag att det kanske är just den gruppen som skulle kunna lyckas få till en lagändring så att alla barn kan få utbildning på jämlika villkor. Men det är ett sjukt tungt lass att dra när man redan har en föräldraroll som är så mycket svårare än andra föräldrar. Som om det inte räckte, kan jag tänka. Och samtidigt är jag säker på att det inte skulle vara ens hälften så tufft om lagen såg annorlunda ut och andra inlärningsmöjligheter tilläts. Inget tjafs med inkompetenta skolledningar. Inget bråk med socialen. Inga ledsna barn som faktiskt bara reagerar hälsosamt i att fullständigt ohälsosamt och orättvist system.

När jag skrev min bok, skrev jag den för att alla samhällsintresserade skulle kunna få upp ögonen för att vårt skolsystem är förlegat och borde raseras för att ersättas av något som faktiskt fungerar. Jag skrev den inte med utgångspunkt av att vara mamma till en son med Aspergers syndrom. Vad jag dock har märkt, är att det som fungerar för min son, faktiskt också fungerar för andra barn. Att ha honom som måttstock eller termometer, har fallit väldigt väl ut (se Explora).

Jag misstänker att majoriteten av barn och ungdomar som diagnosticerats, inte bara skulle fungera väl utan även må väldigt bra i ett betydligt flexiblare system. Så vad är det som stoppar oss? Jo, kontrollbehov, okunskap och en stor rädsla för att tänka nytt och tänka om.

För våra barns och ungdomars skull anser jag att det börjar bli dags att utmana gamla sanningar. För vem vinner egentligen på att fortsätta på samma spår? I ett ofritt land finns det alltid fler förlorare än vinnare.

 

 

Publicerat i Aspergers syndrom, Avskolning | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , | 3 kommentarer

Kontroll vs. tillit

Det är onekligen läskigt att öppna sig och börja berätta om de egna tankarna, erfarenheterna och övertygelserna. Jag bor visserligen lite skyddat härborta i Mexiko, långt ifrån åsiktskorridorernas land, i en laglöshet som jag valt att använda mig av på ett kreativt och konstruktivt sätt.

Men det hindrar ju inte att jag är fullkomligt medveten om att jag med mina texter och med min bok sticker ut hakan och liksom riktigt tigger om en fet smäll.

Det jag säger och det sätt som jag och min son väljer att leva på, både utmanar och hotar ingrodda mönster.

Hittills har responsen trots allt varit väldigt positiv. Kanske är det för att jag medvetet valt att vända mig till familjer med barn i behov. Dels har ju jag också ett barn i behov som i Sverige skulle klassas som hemmasittare, men som här i utlandet har möjligheten att ”unschoolas”. Dels är jag övertygad om att om vi ska få till en verklig transformation av skolsystemet, måste kravet på förändring komma från föräldrarna. Och de föräldrar som mest av allt känner av hur dysfunktionellt systemets stelbenthet är, är de vars barn inte funkar i modellen ”en storlek passar alla”.

Men så idag kom den första negativa kommentaren. Jag inser ju att jag inte kan gå i svaromål individuellt i internettrollens tid. Men jag kan skriva mer och ytterligare förtydliga, och hjälpa människor att förstå vad unschooling egentligen handlar om.

Det är för mig  väldigt uppenbart att okunskapen om unschooling är stor i Sverige. Vi pratar inte homeschooling, där föräldrarna bestämmer vad barnet ska lärar sig och strukturerar upp dagarna som i skolan, efter ämnen.  Unschooling är precis det motsatta: att släppa kontrollen.

Grundstenen i unschooling är nämligen tillit. Tillit till barnets förmåga att bäst veta vad hen behöver, när hen behöver det, med påföljden att ha den stora förmånen att själv kunna strukturera upp sina dagar. Tillit till att låta barnets behov styra: om barnet inte vill träffa någon, så behöver hen inte det heller.

Allt detta innebär i praktiken, att min son själv bestämmer hur han vill ha sina dagar, vad han vill göra, när och med vem. Mitt jobb är att lyssna på honom och ge honom förutsättningarna han behöver för att kunna skapa sina dagar enligt det han upplever att han behöver. Det betyder inte att vi ständigt är tillsammans eller att jag ligger på som en hök för att kontrollera vad han gör. Det har jag varken lust eller tid till! Jag driver två alternativa utbildningsprojekt och kan inte konstant hänga över hans axel.

Tack och lov passar det just min son väldigt fint. Har man Aspergers syndrom behöver man mycket tid för sig själv och orkar inte med att socialisera hela tiden – varken med sin mamma eller med för många barn.

Det betyder inte heller att jag inte sätter gränser. Men gränserna brukar vi utarbeta tillsammans, min son och jag. För att vi kan. För att det fungerar bättre när han är inblandad och förstår anledningarna till varför vissa saker inte är att rekommendera, och varför några få inte ens är förhandlingsbara.

Att barn faktiskt har förmågan att både lära sig själva och dessutom råda över sin egen inlärning, är naturligtvis något som också hotar både rådande system och föreställningar. Tack och lov finns det en massa forskning på det området, tillgängliggjort på ett väldigt lättläst och trevligt sätt av Peter Gray i Free to learn. Tack vare den boken känner jag inget behov av att hänvisa till en massa vetenskapliga studier – de finns redan nämnda i Free to learn. Däremot känner jag ett stort behov av att dela med mig av Teos och min vardag samt mina reflektioner och tankar, eftersom jag vet att de kommer till nytta för andra familjer och styrker dem i deras processer.

Och förhoppningsvis kommer även en dag, när även Sverige släpper på sitt kontrollbehov och 1) låter de familjer som vill unschoola sina barn att göra det 2) strukturerar om hela systemet och anpassar det enligt principerna av självstyrd inlärning.

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Ett år senare

Det är ett år sedan min son Teo och jag gemensamt fattade beslutet att han skulle sluta skolan. Han var då tio år gammal och fullkomligt vantrivdes – och detta trots att jag hade startat skolan i förhoppningen att den skulle passa honom.

Det var inget lätt beslut. Men utmaningen låg inte i en oro för hur det skulle gå för Teo i framtiden om han inte längre gick i skolan och kanske aldrig skulle få några slutbetyg. Inte heller låg den i någon rädsla för att han inte skulle lära sig något om han inte hade lektioner och lärare som så att säga styrde upp inlärningen. Den största utmaningen för mig var att släppa ett projekt jag ägnat många år att bygga upp. Stänga dörren och gå vidare, fast jag inte visste vart.

Jag hade under en längre tid läst om och studerat unschooling-rörelsen på håll. Jag  visste att det inte bara fanns en mängd familjer som såg till att skapa förutsättningarna för att deras barn skulle kunna lära sig det de ville och behövde. Det fanns dessutom skolor som var strukturerade på ett unschooling-sätt: demokratiska skolor som Sudbury och Agile Learning Centers.

Det gav mig styrka och mod att kunna ta steget fullt ut och börja lita på min son på ett helt nytt vis. Ett år senare vet jag att det har varit värt det. Teo har landat i sig själv och mognat fantastiskt mycket. Jag är en bättre och tryggare mamma. Och vår relation har djupnat på ett helt oanat sätt.

Jag hade hört att barn som lämnar skolsystemet ofta går igenom en ”deschooling process”. Det betyder att de helt enkelt behöver tid (ganska mycket tid) för att hela de sår som uppstått i ett system där vuxna bestämmer och där barn inte kan göra annat än att anstränga sig till sitt yttersta för att anpassa sig till läroplan, kursplaner, lärares metoder, klassrumsmiljö, toppstyrd kommunikation, mobbning osv. Ofta går deschooling processen via datorn och olika spel.

Jag var beredd på att det skulle ske i Teos fall med, men jag hade väldigt svårt att acceptera det. Jag bet ihop. Sa inget. Såg till att Teo och jag gick långa promenader med hans lilla hund för att han skulle få motion (det visade sig dessutom vara den bästa stunden för djupa konversationer!), att han hjäpte till att laga mat och att vi fortsatte läsa ihop.

Teo ville inte träffa någon av sina kompisar. Det gjorde mig förtvivlad men jag valde att respektera hans beslut. Det var uppenbart att han var inne i sin egen process.

Efter ett par månader av att känna mig lite lost, mindes jag att en av unschooling-principerna är att stötta barnet i hans eller hennes intressen: a maximum of support and a minimum of interference. Det betydde att jag, istället för att försöka få stopp på Teos dator- och spelintresse började intressera mig för vad det var han egentligen gjorde på datorn. Det blev uppenbart att Teo hade rätt bra koll på sin omgivning, för han sa: ”Mamma, sandbox games är inget för dig. Du kommer att gilla strategiska och analytiska spel bättre.” Och plötsligt satt vi och spelade Machinarium ihop och hade helt fantastiska stunder tillsammans.

Under det första halvåret kunde jag se att Teos engelska blev bättre och bättre. Den hade alltid varit bra, men helt utan vuxenhjälp började han plötsligt stava korrekt. Hans svenska ordförråd och stavning stärktes också oerhört eftersom han plöjde bok efter bok på Nextory. Och både via datorn och böckernas värld samlar han på sig information som han sedan har för vana att kontrollera med mig eller googla vidare på.

Under våra promenader brukar han berätta vad han läst, sett och hört och ställa frågor om sånt han inte känner till. Det kan handla om allt från huruvida andra världskriget och vietnamkriget är relaterade till varandra, till varför det finns dödsstraff eller om det inte vore bättre att jorden fick finnas till utan människor eftersom vi bara förstör den. Det har blivit helt uppenbart för mig att mitt barn som kan verka så världsfrånvänd i allra högsta grad intresserar sig för vad som sker – men på sitt eget sätt och sina egna villkor. Han prövar teorier, ifrågasätter, kritiserar och drar egna slutsatser på ett sätt som gläder mig innerligt.

I september öppnade mitt Agile Learning Center, Explora, som fungerar som en mycket uppgraderad variant av ett fritids. Det har hjälpt Teo oerhört i sin socialiseringsprocess. Han, liksom alla andra barn som går på Explora, fullkomligt älskar det! När jag frågar honom varför säger han att det är för att han får leka, vara fri och bestämma över sin egen tid och sina egna aktiviteter.

I oktober började Teo rita igen. I november kom legobitarna fram. Och nu, ett år senare, är han i full gång med att planera hur han ska kunna skapa en myrkoloni i ett akvarium (allt organiserar han på sitt Trello-konto). Och nu, i december, ber han om att få åka hem till sina kompisar och hänga hos dem.

Häromdagen gick vi på julmiddag hos mina vänner, och Teo var med utan att protestera. Efter en stund blev han trött och avvek. När vi så småningom cyklade hem sa han ”Mamma, jag känner mig så mycket vuxnare. Som att jag har mognat en massa. Jag vågar mer och kan mer. Jag känner mig stor.”

Och det är precis vad jag ser i honom också. Ett år har gått och min son är hel igen.

15672668_1367639273257260_8136981412477464165_n

 

 

Publicerat i Okategoriserade | 4 kommentarer

Jag tycker inte att skolplikten är demokratisk.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Ett osynligt handikapp

Det var en av de där kvällarna jag hängde hemma hos min kompis Anna, grundare av Piña Palmera (ett rehab center för barn med fysiska funktionsnedsättningar här på Stillhavskusten i delstaten Oaxaca). Jag sa till henne att för mig, innebär ett handikapp inte att en det är något ”fel” på en person. Snarare är det så att det är samhället som inte är anpassat för dem som är annorlunda.

Anna svarade att det är just det som är själva definitionen. Ett handikapp blir liksom till i själva krocken med samhällets oförmåga att fullt ut ta emot alla, på varje individs särskilda villkor och behov. Vore samhället perfekt anpassat för blinda, rullstolsbundna eller personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar – ja, då skulle ju alla dessa personer flyta väldigt mycket smidigare genom livet än vad som nu är fallet.

img-20160907-wa0015

Teo på eget äventyr i skogen

För mig är min son helt fulländad just precis som han är. Det är inget fel på honom. Men dagligen krockar samhället med honom på grund av de outtalade förväntningar som ställs: att hälsa, se den andre in i ögonen, gärna pussa på kinden (eller varför inte rufsa honom lite i håret?), svara på tilltal, säga tack… ja, listan kan göras hur lång som helst.

Eftersom det inte syns på honom att han är annorlunda, sätts ribban lika högt för honom som för vilket annat barn som helst, och det är Teo som måste anpassa sig till samhällets krav. Inte tvärtom. Teo upplever det som oerhört orättvist, och blir förbannad när jag vågar påstå att han krockar med andra. – Nej, det är de som krockar med mig! svarar han helt självklart. Och han har ju rätt.

Jag har ibland tänkt att det kanske hade varit lättare om han haft Downs syndrom, för då hade det åtminstone synts på honom att han är annorlunda. Nu ställs jag inför den svåra uppgiften att förklara för folk att han är annorlunda och varför. Gör jag inte det, tycker de flesta bara att Teo är ouppfostrad och dryg.

Men det är galet svårt att förklara det när majoriteten där jag bor inte har en susning om vad autism eller Asperger är. Säger jag att det är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, att hjärnan helt enkelt fungerar annorlunda, stirrar de på mig som om jag just sagt en hel mening på kinesiska. Så numera brukar jag bara säga att han har särskilda behov, samt att det bästa sättet att hantera honom är att låta honom vara ifred. Inte tilltala honom, ge honom någon slags uppmärksamhet alls, eller – gud förbjude – ta i honom.

Det händer att folk inte tror på mig. Att jag snackar skit och hittar på. Det är så jobbigt att behöva hantera att det inte finns ord för det. Plötsligt måste jag slåss för mitt barns rätt till sin funktionsnedsättning. Som när vissa personer i vår närhet har hävdat att Teo bara är blyg (eftersom jag, hans mamma, ju var jätteblyg som barn). Eller personen som hävdar att Teos ”problem” härrör från separationen mellan mig och hans pappa.

Alltså. Vad. Säger. Man. ?

Jobbigt är det. Och jag blir sorgsen och arg över att mitt barn tvingas ta så många smällar. Det känns orättvist och onödigt. Han blir ett offer för omständigheterna, och är det något jag har svårt för, är det offerrollen. Man tappar ju liksom all sin makt i den positionen.

Så häromdagen kom jag på något. Jag satte mig ner med Teo och sa att jag tänkte att det var dags att vi accepterar att gemene man inte kommer att förstå honom. Att det är för mycket begärt att folk ska fatta att han är annorlunda, på vilket sätt han är annorlundaoch hur de bör hantera honom. Jag sa att jag ser att det uppstår krockar och att varje gång det händer, blir han besviken och förbannad.

Sedan sa jag att jag tänker att det kanske är bättre att han är förberedd på det. Att det liksom alltid riskerar att ske. Och att han, genom sin självkännedom kan börja förhindra att vissa situationer uppstår. Som t.ex: om han vet att han leker bäst med bara en person, max två – lek då inte med fler barn samtidigt. Kliv ur den situationen. Säg högt: nej, jag vill inte/kan inte leka med fler än en/två. Ta tillbaka makten.

Teo tog det till sig. Det märkte jag. Och nu har han varit lugnare under flera dagar. Vet inte om det är på grund av detta eller något annat. Men någon slags nervositet tycks ha släppt. Jag kan bara hoppas att det håller i sig.

img_20160904_063712

Teo med hittekattungen Gosan

 

Publicerat i Aspergers syndrom | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar