Är det ordning och reda som behövs för att barn ska lära sig? 

De flesta vuxna jag känner, bär omedvetet på en rätt ingrodd programmering av hur de tror att det måste gå till för att ett barn ska kunna lära sig. Det är vår egen skolgång som har programmerat detta tänkande och som format våra idéer om hur vi tror att inlärning sker. Programmeringen ser ut ungefär så här:

  • Det måste finnas en expert som motiverar barnet att lära in det som bestämts, annars lär sig inte barnet det hen ska.
  • Vuxna vet alltid bättre än barnet själv vad exakt det är barnet måste kunna i livet. Det är därför det alltid måste vara vuxna som bestämmer innehållet på inlärningen.
  • Eftersom barn inte lär sig på egen hand (de är nämligen svårmotiverade), måste inlärningnen övervakas och det inlärda alltid kontrolleras (prov) – och gärna också mätas (betyg).
  • Det är svårt att lära sig saker, därför måste man ha läxor så att man kan träna mycket på det man ska lära sig, annars lär man sig inte.
  • Eftersom det är så svårt att lära sig, måste barnets dag ha en tydlig uppdelning och struktur (ett schema med alla olika ämnen). Det får inte finnas några distraktioner i form av kepsar eller mobiler, för då kan inte barnet lära sig.
  • Om inte alla dessa ingredienser finns, kan inte barnet utveckla den disciplin hen behöver för att kunna fungera som vuxen.

Ungefär så är de flesta vuxna jag mött programmerade till att tänka. Eftersom majoriteten vuxna inte tycks medvetna om att de bär på den här programmeringen, är det naturligtvis relativt svårt för dem att ifrågasätta den. Jag hör ekot från debatten, kommentarer från nära och kära, och det låter nästan alltid likadant: ”men jag tror faktiskt på ordning och reda i skolan”, eller ”det måste finnas disciplin för att man ska kunna lära sig”.

När ett barn går i skolan, innebär det de facto att hen måste ge upp sin självständighet och sina egna intressen till förmån för 1) lärarens agenda (som bland annat bygger på att uppfylla kursplan och läroplan) 2) det faktum att alla barn måste lära sig samma sak på samma gång. Är barnet inte intresserad av ämnet som måste inläras, inte ser någon nytta med det för sitt eget liv, lär sig bättre på egen hand, tycker att det går för långsamt, har svårt att hänga med, eller helt enkelt inte fungerar bra i en stor grupp – kan det vara en utmaning för läraren att motivera barnet till att lära sig det hen enligt alla kursplaner ”ska”. Omotiverade elever kan sätta vilken lärare som helst på prov, och eftersom det är så skolans verklighet ser ut för dagens svenska barn, är det kanske inte så konstigt att övertron på ”ording och reda” blivit något många vuxna tagit till sig.

Kruxet är att de missar ett par viktiga insikter:

  • Den programmering de har om hur inlärning bör gå till, är så den brukar gå till i skolan. Det betyder inte att det är så människan som art lär sig bäst. Tvärtom:
  • Bebisar lär sig att både gå och prata (ett eller flera språk) utan att kriterierna ovan uppfylls. Hur kan det vara möjligt när bägge förmågorna är något av det svåraste som finns? Betydligt svårare än att lära sig läsa och räkna.

Hur det kommer sig att vi litar mer på bebisars inlärningsförmåga än på äldre barns kapacitet, är för mig en gåta. Men jag gissar att det har med hela den här programmeringen att göra. Beroende på vid vilken ålder skolplikten kickar in, tappar vi vuxna tilliten på att våra telningar kan lära sig utan en viss press och kontroll från vuxna. Förr skedde det från sju års ålder i Sverige, men det har nu sjunkit till sex eftersom sexårsverksamheten från och med nästa år blivit obligatorisk. Konskevensen är att vuxna generellt sett tror att barns aktiviteter konstant måste styras upp och övervakas. Vi litar helt enkelt inte på att barnet annars lär sig något ”av nytta”. Och vad som är av nytta definierar så klart vi vuxna.

Allt detta har sammantaget lett till att vuxna faktiskt inte känner igen hur det ser ut när ett barn egentligen lär sig. Inte heller tror vi att barn faktiskt kan lära sig något av vikt om de inte går i skolan. Vilket då leder till att det finns en skolplikt (läs: skoltvång) för hur skulle barn annars kunna lära sig något? (Detta sinkar i sin tur helt upp den totalfövandling av skolystemet som är så skriande nödvändig, men den debatten lämnar jag därhän för tillfället.)

Själv har jag ju den otroliga förmånen att inte bara följa utvecklingen av min egen son sedan vi påbörjade processen av att oskola honom. Jag driver dessutom ett projekt för barn och unga som bygger på principerna av självstyrd inlärning. Det gör att jag verkligen får tillfälle att observera både hur det ser ut samt hur det går till när barn lär sig av egen maskin, utan någon topp- eller uppstyrning av vuxna.

Min son Teo är numera elva år, och har i snart två års tid oskolats. Han har Aspergers syndrom, och borde, enligt vad jag förstått att många föräldrar till barn med Asperger anser, ha en väldigt strukturerad dag för att klara av att fungera. Ingenting kunde vara längre från sanningen.

När Teo klev ur den relativt rigida struktur som skolan påtvingar (och som kan vara väldigt svårhanterlig för någon med Asperger), och istället fick friheten att själv bestämma hur han använder sin tid och till vad – då började en väldig massa spännande saker att hända.

Teo började nämligen äntligen kunna ägna sig åt det som han tycker allra bäst om. I hans fall har det pendlat mellan legobygge, teckning, dataspel, läsning, engelska och olika youtubes där han lär sig det han är nyfiken på. Allt det han fokuserat på har han lärt sig väldigt mycket om, eftersom han ju kan lägga hur mycket tid på det som helst. Det innebär att Teo för sin ålder kan väldigt mycket om väldigt många olika saker. De flesta vuxna som interagerar med honom häpnas av hans breda kunskaper och ohämmade nyfikenhet.

Då jag anser att varje mänsklig aktivitet leder till lärande, spelar det för mig inte så stor roll vad exakt Teo fokuserar på. Det är uppenbart att han lär sig och att hans nyfikenhet bara blir större och större. Om han lär sig det andra barn som går i sexan gör?  Nej, med största säkerhet gör han inte det. Men varför tror vi att kursplaner utarbetade av vuxna bättre kan garantera att barnen lär sig det de behöver i livet än barnet själv? Jo, just det, därför att vi har blivit programmerade av det genom vår egen skolgång.

Eftersom allt hänger ihop och information inte någonsin kommer separarerat från annan information (även om det kan vara svårt att tro efter att ha vuxit upp i skolans ämnesfragmenterade värld), innebär det att ett barn som får möjlighet att styra över sin egen inlärning kanske börjar med en sak för att sedan hoppa till en annan. Ens startpunkt är inte alltid nödvändigtvis ens slutpunkt.

Detta gör att självstyrd inlärning kan se lite råddig och ostrukturerad ut för ett otränat öga. Det innebär inte att barnet upplever det så – inte ens om hen har Aspergers syndrom. Poängen är: medan barnets egen upplevelse är att hen bara har fantastiskt roligt samtidigt som hen lär sig massor (det som jag personligen uppfattar som ett kreativit kaos) kan det för en vuxen se ut som en miljö där man inte lär sig någonting alls. ”De leker ju bara”, hör jag ofta vuxna säga.

När ett barn får styra över sin egen inlärning, brukar det innebära att hen ibland hoppar mellan olika aktiviteter, ibland har stunder med djup koncentration och fokus, vid andra tillfällen vilar lite genom att fokusera på något annat, för att senare komma tillbaka till det första, osv.

Allt detta ser i praktiken ”bara” ut som lek. Vilket också är just precis vad det är. Barnet leker, har roligt, njuter – själv eller tillsammans med andra. Och hen lär sig hur mycket som helst, som oftast går helt förbi en vuxen utan kunskaper i vad barn egentligen lär sig under fri lek i form av bland annat kreativitet, initiativtagande, koncentrationsförmåga, problemlösarkapacitet, socialisering – inklusive vetenskapligt tänkande, matematik, läsning och skrivning etc.

Programmeringen som säger att det är svårt att lära sig, sätter käppar i hjulen för vår förmåga att uppfatta att barn lär sig mängder just när de har som allra roligast.  Vi hade det själva oftast inte särskilt kul i skolan, och felaktigt associerar vi inlärning med något svårt och tråkigt. Det är bara det är det lätt blir svårt och tråkigt när det inte är självvalt och/eller när vi måste lära oss något vi inte är redo för.

Allt detta observerar jag inte bara i min son, utan även i de barn som kommer till Explora, det Agile Learning Center som jag driver.  Mina kollegor ser samma sak som jag: barnen lär sig hur mycket som helst, men under lek- och lustfyllda och helt självvalda former. Det finns inget tvång. En del av det inlärda skulle vi kunna mäta – om vi ville, men vi ser inget värde i det. Huvudsaken är att dessa barn växer och utvecklas inom de områden de själva väljer. Vi är inte där för att underhålla dem eller styra upp och kontrollera dem. Vårt jobb består i att ge varje barn det stöd hen behöver för att kunna utföra det hen vill – utan onödig inblandning. Att de lär sig konstant råder det inga tvivel om.

Fanns möjligheten att omprogrammera vuxnas förståelse av hur inlärning kan se ut och hur den kan gå till, skulle jag vilja att följande var det de tog med sig:

  • Det enda experten på vad en person behöver kunna i livet, är personen själv. Det spelar ingen roll hur gammal personen är. Motiviationen kommer bums så fort barnet själv får kontroll över sin inlärning. Ditt jobb som vuxen är att lita på barnets val.
  • Ett barn känner sig själv bättre än vad en vuxen kan göra. Hen vet vad hen är bra på och vad hen tycker om. Därför måste alltid barnet själv få bestämma vad hen ska lära sig. Ditt jobb som vuxen är att lita på barnets förmåga.
  • Barn lär sig alldeles utmärkt på egen hand, och när de själva får styra över sin egen inlärning behöver de inte någon yttre motivation. Därför behöver du som vuxen inte övervaka inlärningen eller kontrollera att den skett. Ditt jobb som vuxen är att lita på barnets kapacitet. 
  • Det är inte svårt att lära sig saker när man vill, ens hjärna är redo och man känner att man behöver det. Därför behöver inte barn läxor. De tränar det de behöver medan de leker och har roligt. Ditt jobb som vuxen är att lita på att ditt barn lär sig det hen behöver i precis rätt tid.  
  • Eftersom det är så lätt att lära sig, måste man låta barnet få möjlighet att själv strukturera upp sin dag, och låta hen bestämma både vad hen vill göra och när. Om det innebär att hen redan på morgonen planerar hur dagen ska se ut är det underbart – oavsett om hen väljer att följa sin planering eller ej. Och om hen istället väljer att låta dagen utvecklas helt spontant är det precis lika underbart. Väljer barnet att ha det tyst eller låta musik, TV etc. vara på är helt irrelevant. Ditt jobb som vuxen är att lita på ditt barns förmåga att skapa de perfekta omständigheterna för sin egen inlärning.
  • Om inte alla dessa ingredienser finns, inklusive dem som Peter Gray har identifierat, får inte barnet tillgång till den optimala inlärningssituationen hen behöver. Det är ditt jobb som vuxen att se till att hen får det.
Annonser
Publicerat i Aspergers syndrom, Avskolning, Om Teo, Oskolning, På svenska | Märkt , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Ett samtal kring homeschooling, unschooling, skolplikt och demokrati. 

I juli hade jag den oerhörda förmånen att vara värd för ett underbart djupt, spännande och tidvis väldigt roligt samtal kring en inlärningsmiljö och inlärningssituation som sedan 2011 är olaglig i Sverige. 

Anna Brix Thomsen, Viktoria Berkestam Drysén och Jens Peter de Pedro gav två timmar av sin tid, för att ge ett nytt och uppiggande perspektiv av homeschooling och unschooling: dessa missförstådda och relativt okända rörelser, som blir alltmer populära i världen över. 

Tror du att du vet vad det innebär att hemskola eller ”unschoola” ett barn, fast du aldrig egentligen sett hur det fungerar i praktiken? Eller har du ingen aning alls? Hemskolar du redan dina barn och vill bli inspirerad? 

I den här intervjun pratar vi om vad homeschooling och unschooling innebär, hur det fungerar och varför tycker vi att det är så viktigt att möjligheten får finnas. 

Utmana dina fördomar och häng med på en intressant och nydanande konversation! 

Publicerat i Avskolning, På svenska | Märkt , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Teos frihetskrock med Sverige

Vart fjärde år har Teo och jag lyckats besöka Sverige, helt tack vare välvilliga föräldrar som gärna vill träffa sin dotter och sitt barnbarn. Det är inte lätt att överleva ekonomiskt i Mexiko, och en tur och retur över Atlanten är en ouppnåelig dröm för de flesta. Men i år var det så dags igen.

För mig känns det alltid väldigt märkligt att komma på besök. Å ena sidan känns det som om tiden stått stilla. Å den andra som att det har hänt massor. Å den tredje: jag blir konfunderad av blandningen av ett ultramodernt samhälle med väldigt bakåtsträvande tendenser.

Jag är medveten om att Teos och mitt liv är rätt radikalt. Jag driver mina alternativa antiskolprojekt helt utanför systemet samtidigt som Teo unschoolas. Vi har både rytm och rutin, men samtidigt en frihet som är fullkomligt omöjlig i Sverige.  Vår livsstil bygger på en paradigm av frihet under ansvar. Vi har precis all frihet vi vill, men det innebär också att vi definitivt inte har samma materiella levnadsstandard som i Sverige – det är helt enkelt för dyrt. Ingen dammsugare, ingen diskmaskin, inga resor utomlands (förutom vart fjärde år till Sverige då!) osv. Inte heller kan jag få vare sig barnbidrag, vård av sjukt barn-peng, sjukförsäkring, a-kassa eller pension. Så jag som vuxen måste ta fullt ansvar för att våra liv fungerar, eftersom jag kan aldrig lita på att något slags välfärdssystem ska kicka in och ta över. Men, blir vi sjuka ringer vi doktorn och får en tid bums. Vi behöver inte vänta på att husläkaren ska ta emot oss på den enda dagen i veckan som är vigd åt det.

19989379_1575653532455832_4043191087530682567_nFör Teo har det alltid varit helt fantastiskt att komma till Sverige. Naturen, bärplockning, alla moderniteter, häftiga interaktiva muséer, maten (inte minst maten!) och det faktum att alla pratar svenska gör honom nästan yr i mössan av lycka.

Eftersom Teo aldrig varit i Sverige på vintern, har han aldrig sett snö, upplevt riktig kyla, eller det totalmörker som gör att jag får ångest bara av att tänka på det. Detta har lett till att han alltid haft en väldigt idealiserad bild av Sverige. Vad det skulle innebära för oss att bo där på riktigt, har han bara börjat greppa just i år. Inte så konstigt – nu är han elva, så hans intellekt är ju betydligt mer utvecklat. Dessutom är han nyfiken, frågvis och stundtals väldigt sugen på att bo i Sverige, vilket gör att han vill veta hur allt fungerar där.

Det som framför allt gör att Teo trivs så bra i mitt ursprungsland, är det svenska lynnet. Folk är diskreta, talar lågmält (till skillnad från honom själv!), ställer inga onödiga frågor och låter honom vara ifred. När han interagerar med vuxna, möts han av respekt och genuint intresse. Det är den totala motatsen till Mexiko, där folk är mycket mer ”på”, ställer frågor som för en svensk gränsar till fräcka, och framför allt inte behandlar unga människor som tänkande varelser. Ingen respekt där inte!

20245736_1582284965126022_8538196540009227640_nDetta har gjort att Teo, sedan vår förra resa, då och då tjatat om att vi borde flytta till Sverige. När han var yngre och gick i den skola jag startat, försökte jag förklara för honom att om vi bodde i Sverige skulle vi nästan aldrig ses. Det är ju så verkligheten ser ut där. Upp och skutta, barnen ska till dagis och skola, och föräldrarna till jobbet. De vuxna slutar sent, så det måste även barnen göra. Sedan ska det hämtas, handlas, laga mat, äta… och plötsligt är det dags att gå till sängs!

Det var inte så Teo och jag levde, när han fortfarande gick i skolan. Han slutade klockan 2 på eftermiddagen, jag hämtade upp honom, vi åt lunch (Jäpp! I Mexiko äter man betydligt senare än i Sverige.), och sedan hade vi vår tid. Vi läste, gick till poolen, promenerade hunden, handlade ihop, och när jag jobbade med mina grejer, hade han sin egentid. Men vi var alltid fysiskt nära varandra. Så, när Teo började inse att vi knappt skulle ha någon tid ihop utöver helgerna, var han inte längre så säker på att det var en bra idé att flytta. Men helt övertygad var han inte.

Nu, när Teo på eget initiativ unschoolas, är dagarna hur fria som helst, men konceptet ”vi är fysiskt nära varandra nästan jämt” (förutom när jag är på mitt dagis och/eller han är med sin pappa) gäller fortfarande. Han strukturerar upp sina dagar som vem som helst som har den frihet vi har: gör det han känner för när han känner för det. Ibland sitter han helt fokuserat vid surfplattan och lär sig hur man bygger en primitiv hydda eller hur man gör en kniv av flinta. Han läser böcker, tränar på att langa i väg sin lilla yxa så att den fastnar i stubben, bygger häftiga legopistoler, lär sig allt om hur man gör om man vill starta en myrkoloni och sorterar in all information på Trello. Han tar sin hund på promenad. Hjälper till att laga mat när han är inspirerad och har lust till mammaenergi. Hänger med och handlar (för då får han åka på moppen och det älskar han: ”Mamma, jag föddes till att åka moppe!”), osv.
19961562_1575625722458613_868477915585103085_nDärför blev krocken med Sverige enorm denna gång vi var på besök. För insikten att barn och unga inte har rätt att forma och styra sin egen inlärning och sin egen tid, slog sönder hela hans bild av Sverige som ett vänligt och rättvist land. När jag förklarade att alla barn, utan undantag, måste gå i skolan, blev han helt chockad. ”Men, jag har ju Asperger”, sa han. ”Jag kan inte ha så mycket barn omkring mig. Och jag vill inte lära mig onödiga saker som någon annan bestämmer. Jag har aldrig lärt mig så mycket som sedan jag slutade skolan!” Jag förklarade vänligt att jag vet det, men att det vet man inte i Sverige, för där litar man varken på att barn och unga faktiskt själva vet vad de behöver, eller är förmögna att lära sig utan att någon konstant övervakar dem.

Jaha”, sa, Teo, ”men om jag bara inte gick till skolan då?” ”Ja du”, sa jag, ”då blir det knepigt”. Och så förklarade jag hur föräldrar som försöker hemskola eller unschoola sina barn blir belagda med vite, och att de faktiskt kan förlora sina barn eftersom de sociala myndigheterna på allvar tror att de vet bättre vad någon annans barn behöver, än föräldrarna själva. Teo bara gapade. Han tyckte det var hur auktoritärt och omodernt som helst.

Och visst är det märkligt. Mexiko är ett både odemokratiskt och autkoritärt samhälle. Men där finns ingen global kontroll. Det är omöjligt att hålla koll på alla barn som föds, eftersom många föds i hemmet och aldrig registreras. Så vilka barn som går i skolan eller inte vet man naturligtvis inte heller. Och om jag driver ett par små projekt utanför systemet är det ingen som kan komma åt mig för det. Den federala skollagen säger att det är varje förälders ansvar att se till att deras barn utbildas – inte att de skolas. Så de föräldrar som väljer att ha sina barn i La Casita (mitt dagis) och i Explora (mitt Agile Learning Center) bryter inte mot skollagen. De hävdar bara sin rätt att själva välja hur de vill låta utbilda sina barn.

Detta innebär en frihet som om den används ansvarsfullt gör att en sådan som jag kan göra det jag gör, och att Teo kan få unschoolas så mycket han vill. (Den andra sidan av myntet är en laglöshet som, i fel händer, leder till våld och grymhet. Och den varan finns det mycket av i Mexiko.)

Vad Teo insåg under denna resa, var att Sverige i mycket större utsträckning än han tidigare förstått, också är ett auktoritärt och odemokratiskt land – trots att det verkar så modernt och framåt på ytan. Svensk skolplikt tvingar in alla barn in i ett och samma system utan att ta i beaktning varje barns individuella behov. Och eftersom demokrati och jämlikhet tydligen enbart gäller människor över 18 år, har människor under 18 år inte något att säga till om i frågan. Utöver detta, finns där en kontrollapparat utan dess like, som gör att man liksom inte kan komma undan. Är du barn, har du väldigt många skyldigheter men ingen rätt eller möjlighet att påverka din situation. Och som förälder har man inte den yttersta makten att se till att ens barn får det hen behöver.

Teos slutsats blev att han inte tänker flytta till Sverige innan han fyllt 18. Jag är mycket tacksam för det, för hur mycket jag än älskar det landet, får jag med min radikala livsstil inte plats där. Och för tillfället inte Teo heller.

Väl hemma i Mexiko igen, utbrast han: ”Mamma! Jag älskar att bo i Mexiko! Vi har ett sånt underbart liv här!” Och det, mina vänner, har han helt rätt i.

IMG-20170729-WA0031

Publicerat i Aspergers syndrom, Avskolning, På svenska | Märkt , , , , , , , | 1 kommentar

Paradigmer som krockar

Vart fjärde år har Teo och jag kommit och hälsat på i Sverige. Varje gång är det lika härligt att återuppleva dofter, smaker, ljud och synintryck som är så radikalt annorlunda från dem vi omges av i vår vardag. Varje gång är det lika underbart att återankyta till familj och vänner, gamla som nya, och inse att de verkliga banden finns där, oavsett det fysiska avstånd som vanligtvis skiljer oss åt.

Varje gång blir det också väldigt tydligt att vi inte bara lever i ett fysiskt annorlunda land, långt borta från Sverige, utan även i ett mentalt paradigm som skiljer sig fullständigt från det paradigm de flesta svenska lever i.

Detta gör att framför allt jag (men jag antar även Teo) krockar gång efter annan med uppfattningar som i Sverige är så normala att de inte ens brukar ifrågasättas, men som för oss är väldigt extrema.

Naturligtvis framstår jag/vi i Sverige som de som är extrema, för vi skiljer ju oss fullständigt ifrån det som där är normen, både i vårt sätt att tänka och leva.

Det intressanta för mig är inte vem som har rätt eller fel, för det handlar inte om det. Nej, det intressanta är alla de stängda dörrar jag möts av. Dessa stängda dörrar är en blandning av total brist på nyfikenhet och öppenhet i kombination med en väldigt defensiv attityd.

Nu talar jag inte om familj och vänner – de är hur koola som helst. Nej, jag talar om vad som händer när jag, som lärare och pedagog, väljer att dela med mig av mina tankar samt Teos och min livsstil på sociala media, framför allt i de grupper som består av andra lärare samt allmänt samhällsintresserade som säger sig vilja utveckla, förändra och förbättra skolan. Jag har ju trots allt ändå skrivit en bok som handlar om just det: hur vi kan skapa en skola från scratch och varför det är så viktigt att tänka om och tänka nytt kring skola och samhälle. Och jag ser det som en del av det jag kan bidra med – just för att jag tänker så annorlunda och har så mycket annorlunda erfarenheter att dela med mig av.

Jag hade älskat att få frågor kring unschooling: ”Unschooling!? Vad är det? Berätta mer, jag har aldrig hört talas om det! Hur fungerar det? Hur lär han sig? Hur ser era dagar ut? Tycker du att alla barn ska unschoolas eller ser du ett värde i att det finns skolor?”

Då hade jag kunnat svara konstruktivt och kreativt. Berättat att jag tycker att valet ska få finnas. Att det finns barn som mår bättre av att lära sig på andra ställen än i skolan (se bara på statistiken av ofrivilliga hemmasittare). Att unschooling eller homeschooling alltsomoftast inte innebär att barnet är hemma hela tiden och inte träffar andra – tvärtom! Att barn är mer än kapabla att själva välja vad de vill lära sig och lär sig alldeles utmärkt när de själva får göra just det valet. Att brist på motivation inte existerar när människans egna behov och intressen får styra. Att inlärning är en bieffekt av all mänsklig aktivitet, vilket gör att det inte spelar så stor roll vad ett barn fokuserar på – det är bara i skolan som ämnen fragmenteras i små bitar –  i det verkliga livet sitter allt ihop, och en kunskap leder alltid vidare till en annan. Och att ja, jag tycker att det är superviktigt att det finns skolor, därför att:

  • skolan är det främsta samhällsbyggande verktyg som finns, och om vi verkligen insåg värdet av just det, skulle vi kunna bygga ett betydligt mänskligare samhälle än det vi har nu.
  • lära sig är en mänsklig rättighet, men borde aldrig vara ett tvång.

…vilket innebär att skolor borde designas om från grunden och bygga på helt andra principer än kontroll och tvång – som ju i grunden är vad skolplikten innebär (oavsett vad alla skolans styrdokument hävdar).

Jag skulle berätta att jag är en stor förespråkare för demokratiska skolor à la Sudbury som bygger på självstyrd inlärning. Att jag dagligen ser att det fungerar – inte bara för min son, utan för alla de barn jag arbetar med, både på det dagis och på det Agile Learning Center som jag driver där jag bor i södra delen av Mexiko. Att självstyrd inlärning dessutom bygger på vetenskapliga studier som visar hur människan som biologisk art lär sig allra bäst (läs Peter Grays bok Free to Learn för mer kött på benen). Att jag är övertygad om att hela det svenska skolsystemet skulle kunna designas om och att flertalet barn och unga skulle må betydligt bättre samt lära sig fruktansvärt mycket mer i ett annat slags system.

Men om allt detta får jag inga frågor. Istället får jag bland annat höra att homeschooling är farligt eftersom det främst är religiösa grupper som använder sig av den inlärningsformen, att det isolerar barnen och inte utvecklar deras kritiska tänkande.

Bara den kommentaren är ett exempel på indoktrinering och brist på kritiskt tänkande. Alla fakta visar nämligen att hemskolade barn i USA både får betydligt bättre resultat och dessutom är mer kreativa och kritiskt tänkande än de som gått ut skolan – och majoriteten hör inte till religiösa grupper. Men vad ska en svensk veta om det när Sverige som ett av få länder i världen förbjuder denna typ av utbildningsform? Istället säger andra att barn mår mycket bättre av att gå på dagis än att vara hemma. Trots att vetenskapliga studier påvisar det motsatta. 

Hur bemöter man den typen av kollektiva sanningar?

Ja, jag förstår att det är hotfullt när det kommer en person som jag och säger ”riv upp skiten! Gör om och gör bättre!”. Jag förstår att det till exempel hotar lärarna i deras yrkesroll. Jag är lärare, så jag vet hur det känns att plötsligt börja ifrågasätta hela grunden för vad mitt yrke (och identitet) baseras på.

Och ja, jag fattar att det kan få många föräldrar att känna sig som dåliga föräldrar. Samhället är uppbyggt på ett sätt som gör att det är nästan omöjligt att skapa ett liv med våra barn. Istället måste barnen förvaras någonstans, och förskola och skola är gigantiska förvaringsplatser (vilket återigen provocerar lärare eftersom de inte vill se på sin arbetsplats eller yrkesroll på det viset).

Alla föräldrar måste övertygas om att det är det absolut bästa för alla barn att gå på dagis och i skolan (de flesta behövs inte ens övertygas – de är redan övertygade). Det är bara där man kan lära sig det som bestämts att man ska lära sig – i den takt som bestämts. Att det inte bygger på hur barn och unga egentligen lär sig bäst vill man inte heller ifrågasätta. Det har liksom också bara blivit en kollektiv sanning. Inga vetenskapliga bevis behövs heller i den argumentationen, eftersom alla redan tror att det är sant.

Går man emot det paradigmet, kommer man att möta starkt motstånd. För det är så det svenska samhället är uppbyggt att fungera. Som förälder har man inte mycket val. Det kan göra fruktansvärt ont att erkänna att ens barn inte trivs där hen borde trivas – eftersom hen måste tillbringa så många år av sitt liv på ett ställe hen inte valt själv. Det är förståeligt att många då föredrar att slå dövörat till och/eller slåss med näbbar och klor för en modell som sedan länge gått ur tiden.

Jag inser att det jag skriver oftast faller platt till marken. Jag pratar från ett paradigm till personer som befinner sig i ett helt annat. Jag kan förstå hur de tänker, för en gång befann jag mig också där. Men jag inser att de inte förstår mitt tankesätt, för de har fortfarande inte ifrågasatt sitt eget. Återigen, det handlar inte om bättre eller sämre. Det handlar om nyfikenhet och öppenhet inför det man inte känner till. Och när det kommer till skolan och barns och ungas inlärning, så handlar det om det som verkligen fungerar – och det som inte gör det. Antingen kikar vi på varför skolan och skolplikten blivit så heliga att de inte ens kan ifrågasättas, och öppnar upp för en fantastiskt spännande diskussion om en möjlig förändring. Eller så gör vi det inte. Och då kan vi fortsätta driva ett obsolet system som inte fungerar.

Publicerat i Avskolning, På svenska | Märkt , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

”You have to call the doctor: I think your mum is having a stroke.”

A little bit more than a week has passed since the morning I received that phone call from my dad: ”You have to call a doctor, I think your mum is having a stroke.”
I am aware of the fact that my parents are aging. I know the only certain thing in life is death. And for years I´ve been working actively closing any unfinished business I might have with my parents in order to be ready for the day they will leave. But nothing you do can ever prepare you for that kind of phone call. And I never expected it to happen while they were visiting me here in Mexico.
As my wise friend Amy said: ”Going through a parent´s death is a universal thing that we will all eventuelly have to experience, but the process is very individual.”
Observing my mum having three micro strokes three days in a row, definitely classifies as one of the scariest experiences in my life. Watching her change personality, loose control over her speech and movements, having to help her dress and convince her that going to the hospital is necessary when she herself didn´t get what was going on, was absolutely terrifying. Not knowing for sure what was happening, not having access to the right equipment at the hospital, the uncertainty of the whole situation (Is she having a stroke or is it something else? Is she dying or isn´t she? Will she recover or not? Should we and can we move her to Oaxaca?) created a stress I can´t express with words.
Seeing my dad´s big brown eyes fill with tears, his body tense as he was doing his best to keep calm, was heartbreaking.
And I thought to myself that it was a good thing it happened here after all. I could accompany both of them through the whole process. They didn´t have to do it on their own which they would have, had it happened in Sweden or (God forbid!) on the flight back home.
I also felt an incredible gratitude towards the younger me who, for several years, chose to work with old people. I know how to dress a confused old lady. I know how to speak gently in the midst of a crisis. I know how to keep my mind focused even though everything around me seems to be falling apart.
The first morning it happened, my dad and I turned into the Rescue Team. We focused and pulled through, thinking my mum was going to die any minute. But in the evening she was all normal again and could leave the hospital. The doctor told us he thought it was a micro coagulum in the heart strangeling the  flow of oxygen to the brain. Depending on her state they might or might not be able to fly back to Europe as planned the next day. We had tacos for dinner and it felt really weird, because I could never had imagined ever having dinner again with my mum.
The second morning when my dad called and said ”It´s started again.”, my whole body started shaking. I remember thinking that it was too much, that I wouldn´t be able to go through it again. But we all did, even though my parents lost their flight back home. The doctor thought it might be something like an epileptic attack, but without the convulsions. Once again, my mum recovered and we had that dinner I never thought I´d have with her again. We knew now that they wouldn´t be able to leave Mexico yet.
The third morning when my dad called, my mum had gotten a lot worse. We looked at each other. She was in really bad shape. We were sure she was going to die. Like I had the previous mornings, I said to my dad, that if she was leaving us now, at least she´d be fine and she would never notice. Happy as a clam, very calm and actually quite cute, my mum didn´t seem to suffer at all. Is there a better way to check out?
It was decided that my mum was to be sent off to Oaxaca in an ambulance. She needed a hospital better equipped than the one we have here on the coast. Slowly but surely she recovered consciousness again, but at this point it was obvious: my mum had had three micro strokes known as TIA. She might be out of danger – or these strokes might just warning signals for a bigger one. Would she die on her way up? There was no knowing.
Saying goodbye to her in that ambulance was one of the hardest things I´ve ever done. I knew I might not see her again and I knew I had to voice that.
I told her just that, that maybe this was the last time we saw each other. That I wanted her to know that she´s been a great mum. That if it was time for her to leave us, we´d be okay and that she had my blessing. And we cried and cried.
Watching the ambulance leave for a more than 8 hour long ride, made me collapse. All that tension that had been building up during three days, came tumbling down. I sat in my car, bent over the steering wheel, and cried for a very long time.
A couple of days later, the crisis is finally over. My mother´s doing really well and there´s no risk for a bigger stroke. She´ll be able to travel back to Europe in a couple of days, and Teo and I are going up to Oaxaca to hang out with my parents before they leave. It feels incredible! I´ll be able to see both of them again, talk with them, have breakfast, lunch and dinner and hug them goodbye in a non-traumatic way.
Eight days later, I´m still totally drained: emotionally mentally and physically. But I´m fine, and so are my parents.
I know 52 years of being together creates a bond I myself will never experience with a partner. But my parents have been with me my whole life time, and I would like that relationship to last a little longer. There´s so much to appreciate, so much to be grateful for and so much fun to have. It´s a fact that we´re all slowly dying. Let´s enjoy life until it´s over.
Publicerat i In English | Lämna en kommentar

Påtvingade ribbor vs tillit, acceptans och villkorslös kärlek

Häromkvällen stod jag i köket medan Teo var ute på gatan och letade pokemons (vi bor ju lite långt ifrån civilisationen, så det är inte direkt ett stort utbud på den varan härnere). Plötsligt hörde jag att han pratade med någon främmande, och innan jag visste ordet av, hade han gett klara och tydliga instruktioner till kvinnan som frågat om vägen. Min son, som aldrig talar med människor han inte känner. Min son, som ofta går in i ”selective mutism mode”.

Sedan Teo var liten försökte jag, som de flesta andra mammor, få honom att anamma ett socialt accepterat beteende. Jag ifrågasatte det inte ens. Det var helt självklart att min son skulle lära sig folkvett. Så länge han var liten fanns det tolerans för att han inte hälsade eller sa tack, men ju äldre han blev desto mer avvikande uppfattades han. Och jag kände mig som värdens sämsta mamma. Jag var nämligen inte förmögen att få mitt barn att uppföra sig.

Jag försökte med allt. Lock, pock, tvång, hot, bestraffningar. Och kände mig naturligtvis ännu värre eftersom jag faktiskt tidvis uppförde mig hemskt mot mitt barn.

När jag insåg att han hade Asperger blev jag först oerhört lättad. Det var inget fel på min sexåring! Han hade bara Asperger. Sedan fick jag enorma samvetskval för alla de gånger jag försökt tvinga honom att bete sig socialt acceptabelt, när han faktiskt inte kunde. Jag hade lagt ribban för högt och valde bums att sänka den rejält.

Men ribban låg fortfarande där, eftersom det finns normer i samhället som alla bör lära sig att följa. Det var iallafall vad jag tänkte då, och jag fortsatte att försöka träna Teo i att hälsa och säga tack. Och Teo, som vid elva års ålder fortfarande anser att det är helt meningslösa regler, fortsätter att vägra.

Hans argument är hållbara och fullkomligt giltiga: varför ska han behöva anpassa sig till godtyckliga sociala regler som inte tjänar någon egentlig funktion? Folk får väl ta och lära sig vad Aspergers syndrom innebär, acceptera det annorlunda, ha större tolerans och sluta upp med ta ett avvikande beteende personligt. Kort sagt: de får väl lära sig att bete sig som folk mot aspisar!

Jag håller med Teo. Det borde vara lättare för en neurotypisk person att anpassa sig till aspisar än tvärtom. Och det vore betydligt mer rättvist. De utmaningar som en person med neuropsykiatriska funktionshinder dagligen står inför, är i sig enorma. Jag kan tycka att det räcker så. Och ett funktionshinder innebär inte att det är fel på personen i fråga: bara att samhället inte är gjort för just den personen. Och det är på grund av den bristen på anpassning som funktionshindret uppstår, oavsett om det handlar om att man är blind, döv, rörelsehindrad eller har Asperger.

När Teo var tio och vi tillsammans valde att han skulle unschoolas, valde jag att helt ta bort ribban. Om inte samhället kan acceptera Teo för den han är, ville jag göra det. Jag ville (och vill fortfarande) att han ska känna att jag litar på honom och att jag tycker att han är perfekt precis som han är. Perfekt. Inte defekt.

Jag slutade locka och pocka. Jag förklarar ibland hur han kan uppfattas av andra och hur andra kan ta hans beteende, för det tycker jag att han bör veta. Men jag respekterar hans inställning, behov och rytm. Jag tänker att jag har en väldigt klok liten kille med sunda åsikter, som ibland har väldigt svårt att hantera den här världen. Varför ska jag göra det ännu svårare? Med vilken rätt? Bara för att slippa uppfattas som en dålig mamma med ett ”ouppfostrat” barn? Eller för att en annan person inte ska ta illa vid sig?

Det sista är det svåraste. För jag vill ju inte att någon ska bli ledsen över hur Teo beter sig och ta det personligt. Men jag vill inte heller att Teo ska fara illa av att tvingas göra något som han inte är förmögen till. Och som Teos mamma är mitt jobb att se till hans behov först. Jag kan inte också ta på mig ansvaret för hur andra reagerar på Teo. Det är lite för mycket att begära.

Nu har drygt ett år gått sedan jag tog bort ribban och fullt ut började stötta Teo och helt accepterade hans rytm och behov. Enbart positiva konsekvenser har följt på det. Vår relation har stärkts och djupnat. Teo har haft en fullkomligt explosionsartad utveckling både kognitivt och kreativt. Och plötsligt, alldeles av egen drivkraft, har han nu börjat svara på tilltal. Inte för att någon tvingar honom, utan för att han väljer det själv. Han har fått bli redo på egna villkor.

Tillit, acceptans och villkorslös kärlek. Det borde alla få uppleva.

Publicerat i Aspergers syndrom, Avskolning, Om Teo | Märkt , , , , , , , | 2 kommentarer

Teos mission

När jag skrev min bok, visste jag inte att jag skulle börja blogga om Teo och mig på en mer personlig nivå, där jag både skulle dela med mig av delar från vår vardag samt bilder på Teo och mig. Jag är ju av den åsikten att ju mer autentiskt, desto större genomslagskraft.

Men lite i taget kom insikten att andra föräldrar varken delade med sig av sina barns namn eller kön, utan hellre använde initialer och pronomenet hen.

Jag kände plötsligt att jag kanske gjort något över huvudet på Teo, utan att be om hans tillstånd eller godkännande. Det var aldrig meningen. Jag ville ju bara vara en autentisk röst för föräldrar med barn med behov samt unschooling-rörelsen – samtidigt som jag fortsätter kämpa för barns och ungdomars rättigheter.

Jag valde att göra det enda rätta och satte mig ner med Teo. Förklarade vad jag höll på med och varför det var så viktigt. Jag berättade som det var: att flertalet föräldrar till barn med behov hört av sig till mig och sagt att det jag skriver (både boken och blogginläggen) hjälper dem att förhålla sig annorlunda till barnen. Jag bad om ursäkt för att jag inte bett om lov, men att jag gjorde det nu: var det okej att jag skrev om oss (inte för personligt) och använde våra bilder?

Teos svar förvånade mig. Han blev väldigt uppspelt och menade på att det ju var helt fantastiskt att han, utan att ha ansträngt sig själv, på något vis lyckas uppfylla en mission! Han sade att om mina texter om honom kan hjälpa andra barn att få det bättre, får jag skriva hur mycket som helst och visa de bilder jag vill.

Så, bara så ni vet: Teo har gett sitt godkännande och nu är vi båda med på tåget!

dsc_1346

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar