Påtvingade ribbor vs tillit, acceptans och villkorslös kärlek

Häromkvällen stod jag i köket medan Teo var ute på gatan och letade pokemons (vi bor ju lite långt ifrån civilisationen, så det är inte direkt ett stort utbud på den varan härnere). Plötsligt hörde jag att han pratade med någon främmande, och innan jag visste ordet av, hade han gett klara och tydliga instruktioner till kvinnan som frågat om vägen. Min son, som aldrig talar med människor han inte känner. Min son, som ofta går in i ”selective mutism mode”.

Sedan Teo var liten försökte jag, som de flesta andra mammor, få honom att anamma ett socialt accepterat beteende. Jag ifrågasatte det inte ens. Det var helt självklart att min son skulle lära sig folkvett. Så länge han var liten fanns det tolerans för att han inte hälsade eller sa tack, men ju äldre han blev desto mer avvikande uppfattades han. Och jag kände mig som värdens sämsta mamma. Jag var nämligen inte förmögen att få mitt barn att uppföra sig.

Jag försökte med allt. Lock, pock, tvång, hot, bestraffningar. Och kände mig naturligtvis ännu värre eftersom jag faktiskt tidvis uppförde mig hemskt mot mitt barn.

När jag insåg att han hade Asperger blev jag först oerhört lättad. Det var inget fel på min sexåring! Han hade bara Asperger. Sedan fick jag enorma samvetskval för alla de gånger jag försökt tvinga honom att bete sig socialt acceptabelt, när han faktiskt inte kunde. Jag hade lagt ribban för högt och valde bums att sänka den rejält.

Men ribban låg fortfarande där, eftersom det finns normer i samhället som alla bör lära sig att följa. Det var iallafall vad jag tänkte då, och jag fortsatte att försöka träna Teo i att hälsa och säga tack. Och Teo, som vid elva års ålder fortfarande anser att det är helt meningslösa regler, fortsätter att vägra.

Hans argument är hållbara och fullkomligt giltiga: varför ska han behöva anpassa sig till godtyckliga sociala regler som inte tjänar någon egentlig funktion? Folk får väl ta och lära sig vad Aspergers syndrom innebär, acceptera det annorlunda, ha större tolerans och sluta upp med ta ett avvikande beteende personligt. Kort sagt: de får väl lära sig att bete sig som folk mot aspisar!

Jag håller med Teo. Det borde vara lättare för en neurotypisk person att anpassa sig till aspisar än tvärtom. Och det vore betydligt mer rättvist. De utmaningar som en person med neuropsykiatriska funktionshinder dagligen står inför, är i sig enorma. Jag kan tycka att det räcker så. Och ett funktionshinder innebär inte att det är fel på personen i fråga: bara att samhället inte är gjort för just den personen. Och det är på grund av den bristen på anpassning som funktionshindret uppstår, oavsett om det handlar om att man är blind, döv, rörelsehindrad eller har Asperger.

När Teo var tio och vi tillsammans valde att han skulle unschoolas, valde jag att helt ta bort ribban. Om inte samhället kan acceptera Teo för den han är, ville jag göra det. Jag ville (och vill fortfarande) att han ska känna att jag litar på honom och att jag tycker att han är perfekt precis som han är. Perfekt. Inte defekt.

Jag slutade locka och pocka. Jag förklarar ibland hur han kan uppfattas av andra och hur andra kan ta hans beteende, för det tycker jag att han bör veta. Men jag respekterar hans inställning, behov och rytm. Jag tänker att jag har en väldigt klok liten kille med sunda åsikter, som ibland har väldigt svårt att hantera den här världen. Varför ska jag göra det ännu svårare? Med vilken rätt? Bara för att slippa uppfattas som en dålig mamma med ett ”ouppfostrat” barn? Eller för att en annan person inte ska ta illa vid sig?

Det sista är det svåraste. För jag vill ju inte att någon ska bli ledsen över hur Teo beter sig och ta det personligt. Men jag vill inte heller att Teo ska fara illa av att tvingas göra något som han inte är förmögen till. Och som Teos mamma är mitt jobb att se till hans behov först. Jag kan inte också ta på mig ansvaret för hur andra reagerar på Teo. Det är lite för mycket att begära.

Nu har drygt ett år gått sedan jag tog bort ribban och fullt ut började stötta Teo och helt accepterade hans rytm och behov. Enbart positiva konsekvenser har följt på det. Vår relation har stärkts och djupnat. Teo har haft en fullkomligt explosionsartad utveckling både kognitivt och kreativt. Och plötsligt, alldeles av egen drivkraft, har han nu börjat svara på tilltal. Inte för att någon tvingar honom, utan för att han väljer det själv. Han har fått bli redo på egna villkor.

Tillit, acceptans och villkorslös kärlek. Det borde alla få uppleva.

Annonser
Det här inlägget postades i Aspergers syndrom, Avskolning, Om Teo och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Påtvingade ribbor vs tillit, acceptans och villkorslös kärlek

  1. Erika skriver:

    Fint att läsa! Och sorgligt när jag tänker på att det är just så jag strävar efter att vara med mitt barn MEN det går inte för i vägen står skolplikten och de heliga korna varav en är skolan, alla måste göra lika annars är det något fel. Anpassning till systemet som håller på att bryta ner mitt barn. Jag bygger upp och skolan raserar, så har det hållit på i två år och jag vet inte hur länge mitt barn ska orka. Emellanåt funderar jag på att emigrera eller varför inte söka asyl i ett land utan skololikt. Men sedan tänker jag på hur svårt det är för mitt barn att bygga relationer och de tryggste han har är till människor han känt hela sitt liv och de skulle han inte ha i sin vardag om jag tog honom härifrån.
    Tack för att du gör din röst hörd och ger mig mer styrka. Tillsammans blir vi starkare 🙂

    Liked by 1 person

    • Rebecka Koritz skriver:

      Jag tänker att det viktigaste för ett barn, är kontakten med föräldrarna/föräldern. Det är jag som är Teos fasta punkt i livet, och så länge som jag finns där för honom, fixar han alla förändringar riktigt fint. Hans lilla hund Ellie hjälper också till 🙂

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s